Visans Vänner i Hässleholm Fredagen 26 november 2021

Institutionen som håller vad den lovar!

 

Med välvilligt engagemang från trogna vänner kom både Ingrid och Jag välbehållna från dörr till dörr denna kväll då vi kände oss fortfarande Prominenta men hjälplösa om inte Jan Rose’n agerat som chaufför och visat sin körskicklighet han förbättrat de senaste 25 åren. (jag har hört på omvägar hur han då for fram som en vildhjärna på sitt ”Kraftpaket” till motorcykel.)Men det berättar jag inget om.

Vår förträffliga Nämnd hade beslutat att den 329:de dagen innevarande år skulle träffen infalla och överfalla oss mangrant och framkalla våra lustar (mat alltså) att inta sedvanligt och oförskräckt kökets vällagade fjäderfä (kalkon) denna gång med utsökta tillbehör som ska höja smaknivån ytterligare. Sen ble de Eblakaga me vaniljsås ovanpo alltihopa.

Det fanns fler lustar att frossa i. Vad sägs om Solvigs supertunna skivade pipparkagor, som för mig var oemotståndliga. Jag fann att de jag tillskansade mig,  tämligen obemärkt, var tillsammans lika med en av mina egna i en tjockare julvariant!

 - Jag höll på att glömma komma ihåg att framföra allas vårt TACK för en ståtlig och välkomponerad meny till Kökspersonalens kompletta kunnighet att serva en hungrig och glad samling Visevänner!

 

Tillåt mig lämna min personliga tillbakablick en stund. Man kan ju knappt tro att det i stort sett är samma människor man umgås med alltjämt sedan decennium tillbaka. Våra senaste medlemmar ska känna sig extra välkomna! Er har vi väntat på länge och fler väntar vi på!

Ja - så kan jag sitta och filosofera gång efter annan och komma fram till att, våra träffar, som inträffar kontinuerligt innehåller budskapet:” Hur kan detta vara så intressant och möjligt”? Jo – Jag har svaret. När det, som i det här falllet ligger något på lur. En drivkraft från tidigare med namnet Margareta Palmquist, som resolut fattade tag i ”Klubban” som ingen vågat rubba på och ingen ska försöka göra det heller, för då blir det svårt för en var att vara utanför, innanför.

Det här blev kanske en för omtumlande Resume’.

Men vi hoppar över den då.

 

Kvällens profil och storhet (nu menar jag inte kroppsvolymen) utan Sångaren, Skådespelaren och ”Mysobjektet” Edvard Persson från Malmö. (Stadens namn vill jag vara noga med att framhålla. Jag är ju också född där – Hm.

Hans popularitet var, så fort hans namn nämndes och han visades i andra sammanhang, blev detta en minnesbild ingen ville glömma.

Jag gläder mig omåttligt över att vi i kväll ska få ta del av vår ”GÄSTDUO” Ingela Wahlgren och Rune Lindquists version av nämnda Profils omfattande repertoar av sång och skådespeleri, som gjort honom till Sveriges roligaste folkkomiker. De två har säkert valt ut det bästa av det bästa utan att känna till att jag personligen satt värde på hans agerande, som jag anammat för att försöka imitera ”min idol”.  

Ingela och Rune har en ofattbar förmåga att rycka tag i oss Visevänner från Hässleholm. De öppnade i kväll min dörr på vid gavel och lät mig påminnas om en tid i början av 2000-talet då vi gästade våra visevänner från Danmark och åstadkom en livlig helg praktiskt taget från då vi kom tills vi återvände till Sverige. Vi som var med på Gallejet har det säkert kvar i minnenas drömvärld.

Ett foto på mig taget i ett obevakat ögonblick från scenen där jag passade på att ”Braxera” lite fritt. (Braxera = briljera). Det var här jag blev världsberömd i hela Nyköbing med mina versioner av :Ja e en liden Gåsapåg från Skåne och Jag har bott vid en landsväg. Som ni förstår hänger applåderna kvar i lokalens tak.

Med dessa gamla fina modell-Ä stycken blev Ingela och Rune väl mottagna, det märktes på publiken. De gav sig båda tid till att lägga ut fina textavsnitt mellan låtarna vilket gjorde programmet lättsamt och njutbart. Kalle på Spången satte fart på lite allsångskänslor när det frågades efter Kalle – vilken Kalle? och känsligare Klockorna i gamla tan. Förutom nämnda sångerna ska ni lägga på minnet, tycker jag, En liden vid kanin – Bombi bitt o jag. - Vi klarar oss nog ändå. – En gammal Trubadur.

Jag menar: Hur tror ni jag skulle kunna stå emot: Ja e en liden gåsapåg från Skåne eller Jag har bott vid en landsväg, som jag själv försökte exekvera på Visans Gästresa till Pakhuset i Nyköbing 2005, om inte mina föräldrar gett mig mycket att tacka för i sammanhang som detta. De var två utav hans anhängare som hade fallit pladask för hans personlighet. Anledningen var nog deras eget intresse för denna sång och musikstils pockande på sin egen sångbegåvning som de anammat ”På örat” (missförstå mig inte).

Det fanns i vårt hem en Kristallmottagare som min svåger Folke kommit dragandes med. Jag trodde inte mina öron – än mindre ögon nar jag studerade tingesten på nära håll. Att det gick att få in Riksradion med att pilla på en liten spak vars yttersta del en tunn tråd som skulle medelst försiktiga rörelser hitta fram till rätt kristall med nämnda rörelse. (Jämför gärna med dagens Digitalteknik).

Snacka om Idoldyrkan. För egen del blev jag märkligt nog anhängare av denna dyrkan som jag kanske egentligen inte skulle ha fallit för vid min ålder men Mor, Far och övriga Världen hade en helt annan uppfattning om hur jag skulle hanteras för att nå hans berömmelse så det var bara att följa med strömmen och tåget när det gick.

 

Ja så går det fortfarande till att nå berömmelse och hoppas på att den håller i sig tills nästa gång vi ses!

Detta var allt med Goa hälsningar och Tack från Ingrid och Sven i Malmö.