blev för mig ett datum att stoppa in i ”Minnesluckan”.

Anledningen härtill skulle vara, att vi på något vis dristade oss till att börja se ljuset i andra änden av ”Pandemiröret”, som gav oss friheten att börja leva ett lite drägligare liv. Att vi inte drar för tidiga slutsatser av vårt glädeskutt bör ju vara vår gemensamma kamp för vägen tillbaka. Hustru Ingrid och jag har tagit tag i ”Husarresten” på allvar och lärt oss att veta hut, att inte ställa till det för er andra, genom närgånget rörelsemönster vid vårt möte d.v.s. hålla avståndet och tvättat kardorna för minskad smittspridning.

Det finns kanske fler utav oss medlemmar som kommer med ”Pågatågen” från hemorten och utan att vara delaktig fick förlika sig med inställda avgångar eller förseningar, som livet också har prackat på oss.

Nu till ett glädjeskutt av angenämare slag. Först vill jag beklaga att Vår egen inhemska artist - Vanessa Sundblad - råkat insjukna i en elak halsinfektion och var därför nödsakad att ställa in.

I Hennes ställe fick vi dock glädjen och nyttjanderätten  att engagera vår eminenta men tyvärr allt för blygsamma Trubbadissa” Ellinor Martinsson att fylla luckan. Nej men vänta lite hon är inte alls blygsam. Nej nu minns jag - (Åh vilken lycka hon anmälde sig själva. Hon räds inte något ej heller någon för att sprida aktivitet och glädje kring sig som hon har en otrolig  förmåga till. Var det kanske hon som bestämde  bordsvis fördelning vid allsångerna denna kväll, eller var det ett tidigare beprövat knep? Det var i varje fall bra!

Hennes gitarr var välklingande och själv är hon tonsäker och dessutom Ide’rik. Det blev således inte något dumt byte.

I skrivande stund kan jag tyvärr inte komma på vad vi enades om skulle ”låtas” men jag gör ett tappert försök.

Ellinor inledde med dikten ”Mitt hjärta sa jag var ditt”. Det blev god stämning bland oss när vi beslöt att vältra oss i Nils Ferlins visskatt. Ellinor dansar och Fragancia av Evert Taube. Åsa Jinders känslomässiga ” Av längtan till dej” blev att gottgöra med.

Husmors träffsäkra meny var en fröjd för öga och gom  som vanligt – och det tror jag vi alla är eniga om. I varje fall var det tyst som attan när ”kulinariet” slank ner med belåtenheten.

Vad som möjligen dämpade stämningen (min bedömning) var tankarna på genomströmningen av Pandemiköret som jag tycker har varit tungt att bära. Enligt kunnigt folk i läkarkåren ska vi, utan att skrämma upp oss, försöka föra våra liv vidare i den takt och kunskap vi fått ta del av hittills. Kallt väder ger visst grogrund för ny smittvåg men slappna inte av. 80% av befolkningen lär nu vara vaccinerad men ger ingen garanti för det. Så HÅLL AVSTÅNDET OCH TVÄTTA Labbarna! Det är makabert att vi ska behöva påminnas om sådant som egentligen är mer eller mindre självklart men nu är ett måste.

Jag vill gärna återkomma till avsnittet ”Trubbadissa” för att ge Ellinor rättmätigt beröm för hennes musikaliska talang.

Jag minns tyvärr inte (Jag har väntat för länge med att lämna mitt kåseri) vilken allsång vi var inblandade i men jag la märke till att hon använde accord till D-dur men vi föll in i F-moll ? och fick det att låta bra och trovärdigt. Jag vill inte tro att det berodde på någon alkoholpåverkan. För alkoholfritt öl på 0.5  promille gör ju ingen bångstyrig.

Slutligen vill jag och på allas vägnar önska Vanessa god bättring. Jag medger att det är sent påkommit så jag misstänker att hon ”Redan är på benen!”!

Bästa hälsningar med tack och på återseende från Visevännen

Sven