Kallelse till årsmöte har en föga imponerande klang i mina öron. Det
betyder därför inte att den är omotiverad – tvärs om - den är i högsta
grad nödvändig för att komma tillrätta med ett och annat svårbemästrat
inslag i vår verksamhet. Att få ”Skutan på rätt köl” fordras att det finns en
Kapten som har ” alla Gastarna” inmönstrade. Vår Vise skall vi vara
tacksam för att hon finns på plats när det drar ihop sig, då vi än så länge
misslyckats med att finna ny Kapare. Hon med stort H – Annechristin -
gör allt för att täppa till förlusten av nämnda varelse.
Våra styrelsekamrater fullgör enligt mitt förstånd en omåttlig och näst
intill omöjlig insats att skaka fram en underhållande och trivsam miljö för
oss kräsna väsen. Allteftersom kvällen fortskred kunde VI glädja oss åt en
fullspäckad insats av ”de våra” som utan en blinkning avslöjade sina dolda
talanger. Beslutsam organisation, trivsamt läcker dukning, menyutbud,
klatschig hälsningsceremoni med presentation av aftonens artistflora, får
vi slå oss tillrätta vid borden för en stunds gemytlig samvaro i
sexförpackning (vårt bord hade plats för just sex personer).
Vårt excelenta Husband för kvällen - Rune Lindqvist - höll ihop oss i våra
allsånger som skallade högt och ljudligt mer än vanligt.
Inslaget ”Scenen är din” innehöll denna afton endast inhemska artister
men - Gud vilka artister! Ellinor Martinsson och Gertrud Widell. Jag fick
en bestämd uppfattning av att vi behöver i framtiden inte gå över ån efter
vatten som man säger. Dessa båda är gjorda för inhopp med kort varsel,
som i detta fall. Ellinors klara, vackra stämma och hennas likaså säkra
gitarrkomp är väl anpassat för sångerna hon noga väljer. Vi som var där
fick genom henne nöjet att lyssna till en lyckad tappning av Mikael Wiehes
fina ”Så kom den åter - Kärleken”. (Det svider i hjärtat att jag inte
tidigare gett mig tillfälle att lyssna till denna kärleksförklaring, men vad
bättre är, nu har jag).
Gertrud spred ytterligare glädje från scenen med en visa som mina
kriterier inte tidigare nått fram till. Visan som sådan känner jag mycket
väl till men texten var ny för mig. Med Idas Sommarvisa är intet att ta fel
på. Denna nya variant heter kort och gott ”Äldrevisan”. Tyvärr har den en
okänd textförfattare men för den skull inte mindre sanningsenlig och
hörvärd.
Klubbmästare Bosse Kastlund har vad jag befarar många strängar på sin
lyra. Han lyckas ändå utan svårighet genomföra två käcka sånger av Allan
Edwall. ”Nu är den sköna sommarn här” och ”Kom ska vi tycka om
varandra” som är ett välkommet budskap till oss i en värld som inte
längre är att känna igen. Rune fick Elpianot att klinga extra trovärdig till
Bosses inslag.
Som belåten medlem vill jag bara säga ETT STORT TACK till alla ni som
enträget jobbat ihop till denna trivselkväll i Församlingshuset i
Hässleholm.
Sven Sahlin