kronika191129

m1

Församlingshemmet 29 maj 2019


Kåseri till Visans vänner 29 november 2019

 

Så var det åter dags. Nu för en skånsk afton i Juletid. Men menyn på kvällens rikhaltiga åthävor höll nästan på att ”torka inne”. Varken lokal eller meny var klara när inbjudan nådde oss stackars långväga matgäster, så för Ingrids och min (Svens)del var det som om vår färdbiljett hängde på en skör tråd I LUFTEN. Med stor tvekan chansade vi på att i blindo leva på hoppet. Tak över huvudet var fortfarande i tveksamhet. Till slut fick vi be Far och hans zon att bege sig ut i skog och mark med Byssa och patron fast beslutna att hitta ett fjäderfä (kalkonen) och få detta djur att vända ryggen till för en kort sekund för att skyla över den olovliga jakten. Idén var att i lönndom karva ut några välmatade bitar ur djuret för att möjligen bli godkänd för en föga förutsedd jaktlycka. Vi förlitade oss som vanligt på vår väl trimmade kökspersonal som förfärdigade stekobjektet. Tillbehören, som var i legio, var det någon som skämtade om, och ville döpa menyn till TILLBEHÖR MED KALKON. Hur som helst blev anrättningen lätt att känna igen. Inte minst för äpplekakor med vaniljsås som jag misstänker bar Ann-Christines design.

Toppartist med genuin Skånsk tillhörighet

Jag beskriver Bo-Anders Dahlskog från Skånska kören, som var mig ovetande, skam att säga, tills denna afton på vårt numera permanenta tillhåll – Församlingshuset i Hässleholm. Det var ovärdigt av mig att inte informera mig om evenemanget i förväg med denne gigants medverkan men OK, nu e de som de e. Till yttermera visso är han Malmöbo i Kirseberg på BACKARNA, som området elakt omformades till. Från Backarna har jag vid ett tidigare inlägg beskrivit mitt besök som allt annat än behagligt, på grund utav den tidens (tidigt 50-tal) vilt blomstrande hårdföra ungdomar som det var bäst att hålla på avstånd. Bo-Anders var född på den tiden har jag räknat ut men var av annan börd och uppfostrad därefter vilket syns klart och tydligt på hans i dagsläget intelligenta och beslutsamma hållning. Bo-Anders betraktar jag som en som bär lugnet och framtidstron inom sig och beredd att utforska och ta tillvara både goda och mindre goda upplevelser.

Således hade vår oslagbara Nämnd denna kväll förskaffat oss nöjet att få lära känna en mycket sympatisk Trubadur som i ett alldagligt program men också säreget utfört för att vi i publiken skulle få en minnesvärd inblick av en jordnära person som talade ”vårt språk” med inlevelse, förståelse och frikostighet med information om sina sånger. Jag var idel öra och imponerad av hans berättelse om sin barndom och uppväxt i en musikalisk familj som han inte gjorde någon hemlighet av – tack och lov. Hans musikbegåvning är utan tvekan medfödd. Redan som 6-åring var talangen uppenbarad och inte att undra på. Modern var Revyprimadonna i Svedalarevyn under många år så det är inte svårt att förstå hans självklarhet med sin snärtiga sångstil och med ett gitarrkomp fullspäckat av välklingande harmoniseringar.

Som en icke obetydlig krydda på verket kom det som vi alla förväntade oss utan att avslöja oss: ”Tomten Bo:s vaktparad med följe” som också som vanligt innehöll (med lite haltande kvotering) idel kvinnlig fägring. Utan rangordning gick det med viss tveksamhet att bakom de väl maskerade lekkamina känna igen Solweig, Kerstin, Eva, Ann-Christine (mycket änglalik) och Ellinor som Bocken Bruse med klang i bjällran, som sist i ledet var satt att hålla ordning på takten och de svårbemästrade sångtexterna. Det var mycken takt och okända sångstämmor som bland oss musikbegåvade gjorde stort intryck och till allas förnöjelse fick upp stämningen och entusiasmen till den milda grad, att det till slut inte gick att hålla inne skakningarna från våra kroppars rytmiska system, som vi förvärvat genom vårt medlemskaps hårda övningar i Visans vänner i Hässleholm.

 En fröjdefull Afton avslutades direkt efter att vi fått stopp på långdansen som var märkbart känslosam och när vi nu var närmare varandra än vi någonsin varit denna kväll, passade vi på att utväxla en varm kram och tillönskan om en skön och god fortsättning på resten av detta OMTUMLANDE år med ett Världsläge som tyvärr sprider lite orolig stämning omkring sig. Låt oss i stället ljuda i ” Nu går sista visan”… för denna gång och få ett STOR TACK att ta med oss hem så ses vi till våren igen!


Hälsning från Sven & Hustru Ingrid (reskamraten).