-som är en fredag. En dag i varje vecka som jag försöker sträva varsamt till för jag vil den ska bli den värdiga avslutningen på en i stort fullspäckad njutningsperiod (läs vecka).

Den grå vardagen vill man i görligaste mån och så snabbt som möjligt lägga bakom sig. Det lyckas i många fall men det är det där ”måste” som inte får bli till ödeläggelse genom stress, regn och rusk. Jag och Hustru Ingrid är sedan många år (sedan 96 tror jag) lyckligt lottade att ha vår förening som ”Slickepinne” inför våra gladlynta sammankomster (här är måstet). Det kan inte hjälpas att det svider lite i börslädret när man får hosta upp närmare en ”Tusing” för giltiga färdbevis hos Skånetrafiken för att komma fram och tillbaka till Malmö. Men det må vara så för en typisk fransk chanson eller vad det nu heter, d.v.s. en typisk fransk midda Boeuf bourguignon och min favorit fransk delikatessvåffla med läcker smörkräm till kaffet mmm. Hustru Ingrid kom dock med tröstande besked med handen på min axel: ”Vi tar kvällens underhållning som ersättning för vår inhiberade gruppresa till Paris häromsistens och frossar istället i vad Ingela och Rune får ihop till oss genom deras program som handlar mycket om Paris och ”La Môme Piaf (den lilla sparven)” På så sätt sparar vi in respengar och behöver inte käka Kapprockasill me pantofflor för att utjämna matkontot. Vi har alltid betraktat dessa möten på Visan som en ynnest att få komma till och munhuggas med våra kollegor och samtidigt peppa vår nämnd med applåder och glädjerop över vad de ställer i utsikt för oss att trivas gott med. Vår nämnd har vid tidigare tillfälle lyckats fånga upp Ingela och Rune för underhållning så vi vet vad vi kommer att bjudas på. Ingela är, tycker jag, outstanding vad gäller presentation av sångerna hon framför. Hennes tillvägagångssätt bäddar för egen framgång och förståelse för sin publik som har lätt för att fatta vad texterna betyder i sina sammanhang. Att Edith Piafs sånger är det tydligt att hon älskar och hennes sätt att sätta sin prägel på dem är tecken på känsla och respekt. På gatorna kring Place Pigalle, Montmartre, Sacré Coeur o.s.v. där alla de fina ”uteställena” ligger och där Edith en gång föddes – under en gatlykta sägs det? Den 19 december 1915 som Edith Giovanna och där hon under sin karriär ensam gick och sjöng sina sånger för vem som ville höra på, oavsett vem som befann sig i den övre eller undre världen. Hon är allmänt ansedd som Frankrikes största populärmusikartist

En som var särskilt lyhörd för hennes sånger och genre Kabaré, Chanson o.s.v. var nattklubbsägaren Louis Leplée på klubben Le Gerny. Det var han som såg till att Edith kom i ropet på allvar och fick chans att utveckla sig vidare som den lilla stora sångerskan hon var. (Hon avled den 10 oktober 1963 i Plascassier utanför Grasse.

På bekostnad av Ingelas förmåga att handskas med väl etablerade artister såväl utländska som inhemska är det min plikt att framhålla hennes gudabenådade ackompanjatör vår egen Rune, och ge honom en välförtjänt eloge för hans följsamhet, vakenhet och koncentration. Hans behagliga ”ackordering” lyfter hela det goda intrycket av koncerten som jag utan tvekan vill hålla för den bästa hittills i Visans historia. Mitt minne påminner mig också om Ingelas tidigare tolkningar av bl.a Sonja Stjernquist, Ulla Billquist, Jaquoes Brell och Östen Warnerbring som jag upplevde som små mästerverk beroende på den eminenta förmågan hon äger att med väl inövade gester lägga in dessa så pass naturtroget att man förnimmer originalens. Det är väl sådant som gör en stjärnas identitet, att kunna förvandlar dröm till verklighet.

Aftonens förväntningar på duon Ingela Wahlgren och Rune Lindqvist tar jag mig friheten att placera på hög nivå. Jag vill inte tänka på vad som händer om inte förhoppningarna infrias. Men repertoaren som de valt tror jag komma att sitta fint hos oss vältrimmade åhörare, som är vana vid det bästa av det mesta!

Varen så goda – här är menyn!

Under Paris himmel

La Foule (folkmassan)

La mome Piaf

La vie in rose

Rune spelade La petit valse

Glöm ej bort det finns rosor (Östen Warnerbrings fina text)

Accordeon

De gamla älskande sång

Rune spelade Chanson Damoúr

Hymne á l´amour

Pigalle

På franskt manér

Efter nämnda afton är väl frågan om inte den också har rätt till en framskjuten plats i GULDKORNSLIGAN! Där Ingela och Rune, som vi vid tidigare tillfällen lyckats fånga upp i förbifarten, inför vetskapen om deras naturliga men också klatschiga framträdanden, som ingalunda gör oss besvikna den här gången heller.

Tack kök och ansvariga för en smakfull och ni andra en minnesvärd afton!

Sven