Krönika

med

Visans Vänners senaste sammankomst vid Årsmötet 2023 02 10,

som blev en sju-dundrande träff med alla festsugna och sånggalna medlemmar på en vårlig utflykt från hemmets kanske mindre muntra atmosfär, som åtminstone för min del, tett sig oöverkomligt med tankarna ständigt hängande över det undermedvetna tvånget att hålla lämpligt avstånd till sin egens nästa och andras.

Den goda stämningen för kvällen hade tydligen infunnit sig mangrant hos samtliga vi c:a femtio i publiken, däribland mötesfunktionärer, sekreterare och klubbmästare ingick. Det bådar gott inför kvällens allvar, när den nya kullen skall infångas för att få samma stil som på den som nu ”gjort sitt”. Stort tack alla Ni! När förhandlingarna om 2023 var avklarade kändes det gott ”att gå ti madabored” som enligt skriften i Menyn skulle innehålla senapsmarinerad kyckling med rostade rotfrukter och klyftpotatis. Kaffe ”o en go ”kaga po de”.

Öppen scen stod först på tur där Rune Lindqvist och hågade artistlöften skulle få fritt spelrum den närmsta timmen. Det mesta av dessa löften vill jag påstå är min sedan länge välkända tighta kamrat i ”Visans” Gunilla Stee. Hon har ett förflutet i Skånska kören där jag tror en Krister Lund har varit en drivfjäder för henne. Gunilla har ofta berättat om sitt stora intresse för Ukulelespel. En Ukulele fanns sedan länge i hemmet och hon tog ofta tillfällena i akt på allvar och fann att det inte var så invecklat som det såg ut. Hennes iver för att komma igång med detta såg hon som ett måste. Ide’n  på att försöka fånga upp några pers och bilda en grupp lyckades över förväntan.

Nu finns fem ”Georg Formby”- fans i gruppen och de träffas kontinuerligt så ofta de kan och har lust. Dessa är Åke Andersson – Ulf Reuter - Ingvar Claesson och Gitarristen Kennet Lindborg (ny i gänget) åsså Gunilla förstås. De inledde sitt program för kvällen med ett förträffligt urval. Först Flickan i Havanna av Evert Taube därefter Hasse & Tages version av Blå Stetson Hatt. Båda utfördes med beslutsamhet och känsla som därmed satte god stämning och kvalitet på musikaliteten över lag som jag numera vill kalla är imponerande.  Det blev en njutbar inledning på vår nya säsongs sammankomster.

Den målmedvetne Trubaduren Jan Olof Dahlström, som det var allt för längesen vi fick höra något ifrån från musikens värld, eller har jag missat något framträdande. Han visade i alla fall att han fortfarande behärskar sitt gedigna gitarrspel och känslan av att inte räds att pumpa på som om inget hade hänt, när taktstreckens vilja att flytta på sig inte skämdes för ett fult busstreck.  Godbitarna i sin repertoar som hans röst var välbekant med och som satt fint när vi fick gotta oss åt ”sånna” som Alf Hambes Kajsas Udde och den gode Ruben Nilssons visskatt.

Ruben Nilsson har av någon anledning blivit en av mina stora favoriter och som en ödets ironi hade Jan Olof valt ut de bäste av de bäste enligt min åsikt. Kanske mycket för att Fred Åkerström har gjort den ”Odödliga hästen” så träffsäker för mig, precis som Ruben gjort till den visa som besjöngs av ovan nämnde trubadur i kväll. Den odödliga hästen - en makaber tragedi, som försatte den stackars krakens fantasi i en obegriplig situation. Efter det omtalade släggslaget i skallen stöp den sega saten och dog ihjäl. Stensprängare Kalle Wahlgren hamnade i gråt och tandagnisslan.

 Efter ett bedövningsrus av några väl mättade glas inne i stugan, återvände han till sin vän med en halmbal att lägga under huvudet på’n. Men hästen var av seg kaliber så han stod kvar och åt av hö’t och tyckte livet ändå var skönt, såvida inte Stensprängaren hade fått för mycket av det starka innanför västen och börjat se syner.

”Skånska valsen Av Yngve Dahlqvist” blev avslutning på Jan Olovs sejour och hans inslag belönades med rikligt välförtjänta applåder! Hoppas vi får höra mer av vännen Jan Olovs rejäla stämma framöver.

Vinlotteriet som vi alla närvarande har sett som ett måste, så också i kväll avlöpte snabbt och tämligen ljudlöst. Så ljudlöst att jag personligen inte hade koll på hur och vem det var som lyckats att få tag i de rätta namnlapparna. Jag drog slutsatsen att eftersom jag inte kunde konstatera någon pava på min plats kunde jag sluta oroa mig och i stället glädja mig åt ett lättare resebagage mot hemmet i Malmö.

Kvällen rann iväg utan att någon visat sitt förbarmande över detta. Rune och jag hade fått löfte om bra betalning för vårt inhopp, som nästan därför såg ut att bli utmanövererat med omedelbar verkan. Synd tyckte vi eftersom våra repetitioner lovade gott utbyte. Vi teg och led så länge vi vågade men tiden gick icke att stoppa. Ingrid, som alltid är försigkommen hade koll på läget och oroade sig föga men jag tyckte att jag var ”till råttorna” eftersom jag tänkte på spårläget som skulle se till att vi blev hemfraktade till Malmö senast kl.23 : 20 beroende på omändring av bussrutterna i  Malmö.

Rune och jag fick bråda minuter på att koncentrera oss på vårt framträdande. Det som vi hade repeterat noggrant skulle bli en bra avslutning på vårt uppdrag. Själv började jag i min onödiga tvekan vilseleda mig i tonarternas användning. På vårt program stod det två möjliga sådana. Den första som nu i efterhand lika gärna kunde vara det sista då det handlade om  ” Hambo om bakfoten.” Så illa lät det tyckte jag. Vi hade alltså två att välja mellan Ess eller C-dur. Rune som är en driven och handlingarnas man, hade bestämt sig för Ess och jag beslöt mig för C. Detta beslut blev till en ”Världens Sensation” av två pålitliga musikanter. Att spela samma låt i två olika tonarter samtidigt och tro att ingen skulle märka fadäsen var väl att ta i. Men den gick tydligen hem, eftersom applåderna inte lät vänta på sig och vår slutsatts blev att bara hämta in ovationerna och gå vidare. Genom att fånga in varandras blickar höjde vi på ögonbrynen och avslutade i C. BÅDA!

  Den andra låten fick ta smällen som hette ” Memories of you ” och fick bli som Rune och jag tydde det, en värdig avslutning men i ett aningen förvirrat tillstånd.

                                                    Sensmoralen!

 Ha inga betänkligheter alla ni trogna föreningsmedlemmar. Lägg detta sista inslag på minnet och tro inte på perfektionism, det går alltid att komma runt, och då lär vi oss lite till mans nämligen. HA INGEN RÄDSLA FÖR  MISSLYCKANDEN !

Tack för en bottenkul kväll från Rune – Ingrid men Sven!

23 02 20