Vår resa, Ingrids och min, gick som den brukade göra utan större obekvämlighet på räls. Mobiltelefonerna var som brukligt i händerna på våra medpassagerare där det inhämtades diverse nyheter som vissa konstaterade var värda ett leende och då blir man ju glad!

Dagen efter vår första träff på Visans vänner efter den besvärliga Pandemin, som drabbat oss alla mer eller mindre till hälsan. Jag undviker att gå in på detaljer om denna händelse, som bara gör oss ledsna eller mindre glada till mods.

Som sagt och i stället, väl mött vid vår uppstart av en ny och välkommen höst av detta år, som åtminstone jag, vill se fram emot som ett lyft av vår gäckade hälsa, som vi fick en rejäl snyting av för två år sen. Jag känner bara i skrivande stund mitt personliga behov av att vördsam påminna om vår förenings existens med början som snart skrivs i 5 decennier utan uppehåll, vilket saknar motstycke. Dock vill jag för ordningens skull påminna om vår lokale Grundare Bengt Krigström som år 1967 drog igång verksamheten och entusiasmerade oss till att fortsätta denna ovärderliga tillgång.

Vi minns hans bortgång med sorg och saknad i hjärtat, men hade på känn att livet i föreningen ingalunda ”var kört”.

Jag är inte rätt person att veva tillbaka historiken om Visans vänner i Hässleholm, men jag känner ändå det nödvändigt att förmedla det som faller ur mitt kom – i – håg, inte får komma bort eller på efterkälke, då det fram till i dagens läge har fyllts på med nya medlemmar vilket med glädje och tacksamhet gör verksamheten betydelsefull och levande. Om jag minns rätt fanns i Nämnden samtidigt som Bengt, aktiva krafter som ansåg det var angeläget att driva verksamheten vidare. En av mina bästa vänner, Ruth Larsen som i egenskap av Kassör hade god koll på vad vi åstadkom. Hon kunde konsten att se till att ingen hamnade på latsidan vad det vara månde. Därför var det ingen som märkte hennes fiffiga gåpåaranda som hon fördelade så att alla kände sig delaktiga i våra framgångar.  

Samtidigt är det ointelligent av mig att använda vokabulären, som i ”skuggan av Bengt,” men det upptäcktes snart att det vid hans sida funnits ”ett pålägg” - Margaretha Palmquist- (förlåt mitt låga skämt) som var begåvad och redan kunnig till max i föreningens åthävor och redo överta sångens/musikens vingar, och föra vidare en glad, munter, och grundmurad tradition.   

Vår Goda nämnd hade denna gång, vad mig anbelangar, tagit på sig ett svårt uppdrag, nämligen att med omöjliga medel hitta en modell på Meny som skulle återställa en långvarig tristess  (Pandemin) till ett ursprung vi varit bortskämda med sedan lång tid tillbaka. Deras utskick av programförslag, om inget oförutsett inträffar i höst, såg lovande ut redan fredagen den 9 september. Menyn är av två inslag. Det första gäller maten som består av en

Buffé som jag kan garantera inte har förekommit oss tidigare. (Spännande) (Närodlat)

Den består av kall kyckling, kallt oxkött och men varm potatisgratäng samt sallad. Levererad av Mat & Ro AB i samarbete med Naturligt kött – Närproducerat på ett schysst sätt. Detta menar jag är en sensation i menyväg. Jag har i flera år vid tidigare tillfällen misstänkt att vi blivit serverade klurigt tillagad närande och god kost i någon form. Kökspersonalen har i god och tro hållit tand för tunga och maskerat tillagningarna på trovärdigt sätt och att det inte gått att sätta fingret på annat än god och närande kost

Smaklig måltid eller varför inte Mat & Ro till himmalagat – om det förstås vad jag menar?

Klockan 19 denna afton i Församlingshuset i Hässleholm befann sig en tidigare osedd gäst hos oss. Osedd får stå för min egen uppfattning då jag inte kan påminna mig om att jag haft glädjen tidigare till träff eller påseende av denne gäst vid namnet -     

Jonny Martinsson - brorsan till Ellinor. En välsjungande trubadur som hade laddat upp med ett otal självkomponerade och till innehållet självbiologiskt tilltalande alster, som var njutbara och originella att få uppleva. Det var en diger repertoar han bjöd på och jag trivdes utmärkt med hans lättfattliga texter och likaledes renklingande gitarrkomp som jag hoppas även gick hem hos den rikhaltiga publiken som samtidigt kunde njuta av gott kaffe eller annan dryck till Solweigs utsökta bakverk, alltså hembakade. (Jag fick bara tag i en bit).

Dessutom blev jag snuvad på en vinflaska som jag hade gjort plats för i min resväska. Ingrid hade kommentaren klar: ”Du kan väl inte begära mer av 2 lotter”! ”Snåljåp”! Men det har jag klarat vid annat tillfälle.   

Sången och glädjen stod som alltid högt i tak och det vill jag se som en hyllning till nyligen bortgångne visevännen Ruth Larsen, som under många år med sin röst hedrat våra ”Träffar” både i tal och sång.

ALLAS VÅRT VARMA TACK OCH FARVÄL RUTH

NU GÅR SISTA VISAN

Gode vännen Sven.